Jag krigar mot många känslor just nu. Har inte riktigt kontroll vad som händer i min kropp för tillfället. Jag hade ju aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara så här jobbigt tiden efter transplantationen. Nu har man ju gjort allt som är möjligt för att hålla sjukdomen borta. Men målet är ju inte uppnått förrän Johan är friskförklarad och vägen dit känns som en oändligt lång stig. Det var lättare när alla behandlingar pågick för då gjordes något och det var det som gjorde att man orkade hålla huvudet över vattenytan men nu finns bara hoppet kvar och en evig väntan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar