fredag 29 april 2011

29 april

Jobbigt igen. Det går verkligen i perioder och det är väl tur det annars skulle man inte orka. Johan var hos läkare i dag och de säger att allt ser bra ut och allt går i rätt riktning men kan jag känna mig trygg i det? Nej, för man vet aldrig. För all framtid kommer jag att gå och undra och grubbla hur denna resa ska sluta. Anledningen till att jag just nu har fått dessa tankar är att Johan var hos läkaren idag och han lite lågt hb och lite låga trombocyter vilket är normalt säger läkarna för de röda blodkropparna är de som tar längst tid på sig att bildas. Men någonstans där inne så kommer tankarna om återfall.

måndag 25 april 2011

25 april



Jag har haft en helt fantastisk påsk hemma på landet tillsammans med familjen. Jag har njutit av det fina vädret, gott sällskap, god mat och dryck, hästarna och lugnet och tystnaden :) Jag har verkligen kopplat av och fyllt på med ny energi vilket man behöver då och då.

tisdag 19 april 2011

19 april




Jag har haft en underbar födelsedag och njutit av vad livet har att erbjuda när det är som bäst:) Efter alla resor med sjukdom och elände har jag lärt mig att uppskatta livet på ett annat sätt. Jag är nöjd och tillfreds med mitt liv och min tillvaro och uppskattar det lilla i vardagen. Jag försöker att ta en dag i taget och njuta av livets goda.

fredag 15 april 2011

15 april


Mitt hjärta värker och tårarna rinner och alla sår rivs upp igen. I dag har jag fått veta att himlen har fått en ängel till. Det är så orättvist att två små barn har förlorat sin mamma. Jag minns din kommentar som du skrev innan din transplantation att Johan och jag gav dig styrka och hopp vilket jag är glad för. Jag trodde på dig och jag hoppades och det var så nära. I bland undrar jag om Johan och jag har haft tur eller kommer vår tur snart vända? Det finns inget svar och tiden får utvisa. Vila i frid! Mina tankar går till din familj.

söndag 10 april 2011

10 april


Hoppet är drivkraften. Jag har precis sett ett inslag på Nyhetsmorgon om Calle som dog i en hjärntumör 3.5 år gammal. Hans mamma har skrivit en bok om kampen och den långa resan mot cancern. Jag känner igen så mycket i det hon beskriver att man står utanför den här onda cirkeln och det känns som en overklig film som passerar. Det är en overklighetskänsla som jag fortfarande inte kan ta på. Sen berättar hon att man lever ju ständigt på hoppet och man kan aldrig förbereda sig mentalt på döden. Det gäller att ta tillvara på varenda sekund och fånga stunden och leva på hoppet för att orka. Sen kommer det stunder då man inte orkar då hoppet sviktar men sen på något sätt tar man sig upp stegen igen. Jag vill absolut inte jämföra min situation med hennes för hon har förlorat det värsta man kan förlora sitt barn men jag känner igen tankarna och känslorna.