10 april

Hoppet är drivkraften. Jag har precis sett ett inslag på Nyhetsmorgon om Calle som dog i en hjärntumör 3.5 år gammal. Hans mamma har skrivit en bok om kampen och den långa resan mot cancern. Jag känner igen så mycket i det hon beskriver att man står utanför den här onda cirkeln och det känns som en overklig film som passerar. Det är en overklighetskänsla som jag fortfarande inte kan ta på. Sen berättar hon att man lever ju ständigt på hoppet och man kan aldrig förbereda sig mentalt på döden. Det gäller att ta tillvara på varenda sekund och fånga stunden och leva på hoppet för att orka. Sen kommer det stunder då man inte orkar då hoppet sviktar men sen på något sätt tar man sig upp stegen igen. Jag vill absolut inte jämföra min situation med hennes för hon har förlorat det värsta man kan förlora sitt barn men jag känner igen tankarna och känslorna.

http://www.bokus.com/bok/9789185705481/en-angel-till-lans/