22 maj

Tiden rusar i väg och livet likaså. Jag har varit fullt sysselsatt med diverse saker bland annat har mycket tid gått till att styra upp arbetet i vår bostadsrättsförening. Jag och Johan är numera kassörer och det känns som ett jätteansvar :0 men även en utmaning och en erfarenhet att lägga till i meritlistan. Johans värden har i allafall gått upp igen så hb var sist 132 vilket är normalt och trombocyterna låg på 220 och det är också normalvärde :) Jag vill tipsa om en bok som jag tror kan vara läsvärd. Jag ska ta och läsa den. http://www.gothiaforlag.se/se/butik/amnesomraden/amnesomraden/Gothia%20Personligt/Livet_som_anhorig.ecp?content=true&searchparam1=serial=72057630

6 maj

Jag försöker att inte känna mig bitter men i bland måste man få vara det eller? När vissa klagar över små bagateller som lite förkylning eller andra små åkommor och jag själv funderar på om min man ska få överleva eller inte. Om vi ska få ett långt och lyckligt liv tillsammans. Om vi någonsin ska kunna bilda familj som många andra par i vår ålder tar för givet. Det finns många som inte ens överlever den här sjukdomen så tankarna finns där hela tiden medan folk runt omkring klagar och känner sig stressade över diverse småsaker. Det värsta jag har hört på länge var i går när jag gick i från jobbet och en typisk "Vasastans mamma med sina hunter stövlar (fast det inte ens regnar) och Urban Jungle vagn med lattehållare säger till sin vännina (förmodar jag) som hon pratar med i mobilen:
- Ja jag var och fikade med x i dag och y ville inte sitta stilla. Hon hade så mycket myror i brallan i dag så jag kunde inte fika.
Hahaha vilket skämt. Y som satt i vagnen (och som jag förmodar att hon syftade på) var ca 10 månader och vad konstigt att hon inte vill sitta på ett café och fika med sin mamma. I bland blir jag mörkrädd och varför "skaffar" barn. Sen finns det dom som inget hellre vill och inte kan få och dom måste genomgå en massa tester och hälsokontroller för att få adoptera. I bland är världen skrämmande.