Nu är jag tillbaka efter en tids uppehåll. Det har inte funnits tid och ork helt enkelt. Jag är inne i en period med mycket känslor som tar fruktansvärt mycket på krafterna. Jag känner mig konstant trött och inget hjälper. Är det så konstigt? Nej förmodligen inte efter fyra jobbiga år med cancern som konstant följeslagare och med påminnelsen om hur skört livet är. Trots denna trötthet och orkeslöshet så försöker Johan och jag att njuta av livet så mycket vi bara kan. Det har nu gått 3 månader sedan beskedet om återfall kom men som senare inte skulle vara något återfall då man i dag har så finkänsliga mätinstrument så man kan se enstaka cancerceller bland miljoner celler. Alla värden forstätter i allafall att se bra ut men Johan är fortfarande heltidssjukskriven då han fortfarande äter Sandimmun. Det var en person som sade att: "Det var ingen bra start på livet ni fick" Nej för är man 28 år så har livet knappt börjat. Vi skiljer oss så mycket från andra par i vår ålder. Så mycket drömmar och visioner och jag vill inte att allt ska ta slut än.
