14 mars

Tack igen till alla er som hör av sig och för den fina respons jag har fått för bloggen=) En kollega skriver i sin blogg att vi är anpassningsbara och att vi anpassar oss till vår egen verklighet. Jag vet att jag tänkt så många gånger att jag aldrig skulle klara av att en anhörig blir svårt sjuk men det gör man. Man tvingas till det. Jag som brukar gråta över filmer där personer har dött och nu har vi tvingats till att leva med döden hängande över axeln. Träffade även en granne i dag och vi diskuterade också det här med att leva i sin egna lilla bubbla. Han berättade om när deras nyfödda son låg på sjukhus och var svårt sjuk och hur världen bara fortsatte och snurra utanför men den hade stannat för dom. Han berättade hur han hade tittat ut genom fönstret på sjukhuset och bara tyckte att alla var galna som sprang på i 200. Jag har ett starkt minne av när Johan ligger på sjukhus, för blodförgiftning. Det är nyårsafton (förmiddag) och jag sitter på tunnelbanan för att hälsa på honom och för att tillbringa nyårsafton på sjukhus. Det enda jag hör runtomkring är ett sorl av röster som diskuterar vad dom ska ha på sig och vad dom ska äta. Min verklighet är att jag ska tillbringa nyårsafton på sjukhus tillsammans med min svårt sjuka sambo och vet inte om det är vår sista nyårsafton tillsammans. Det jag vill komma till är att vår verklighet har förändrats för all framtid men det positiva är när man är med om en livskris är att man får perspektiv på sin tillvaro och inser vad som är viktigt. Inte är det att rusa på i 200 i allafall och inte är det att hinna med att göra så mycket som möjligt. I morgon ska jag börja arbeta igen och en sak är säker: Jag ska ta med mig all min erfarenhet och bli en ännu bättre pedagog.