Äntligen fredag. Det känns som jag vill sova hela helgen, för jag är så sjukt trött. I dag tog jag en tur inne i city, vilket jag inte gjort sen i julas. Det är konstigt när man lever i sin bubbla då får allt annat ett annat perspektiv. Jag stannade upp en stund och iakttog alla människor som rusade förbi som om deras sista stund var kommen. Till vilken nytta? Vad har dom bråttom till? Handla mat, springa till systemet, hämta barn på förskolan och laga mat innan barnen har hunnit somna? Går det så mycket fortare om man springer uppför rulltrappan? Har man inte den marginalen så man kan vänta två minuter på tunnelbanan i stället för att pressa sig in när dörrarna håller på att stängas? Går det fortare för att man står och suckar i matkön för att det tar för lång tid? Jag undrar om detta är ett Stockholmssyndrom eller kanske ett storstadsfenomen. För dom som är sjuka och verkligen inte har tiden att vänta för dom är väntan en oändligt lång stig . En tålmodig väntan på goda besked och dåliga besked. En väntan på att få överleva eller att få dö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar