"Lev varje dag som det vore den sista" är ju ett bra motto men lätt att säga när man är frisk. Det är inte så lätt att leva och att njuta när man är inne i cancerbubblan med allt vad det innebär. Tiden som blir så viktig finns inte när man är under behandling. Tiden går till att vänta, vänta och vänta. Det är nog värre än i ett fängelse skulle jag tro. Man är inlåst på sitt eget rum helt avskärmad i från omvärlden. Det går inte ens att få ordentlig sömn. I går fick Johan feber igen så de har tagit en ny bakterieodling för att se om det kan röra sig om en ny infektion. Så varje timme hela natten har de tagit temp och därimellan lite puls och tryck också. Vi längtar efter en vardag igen. En vardag hemma med allt vad det innebär. En god middag och ett glas vin och en massa skratt. Våra dagliga kvällspromenader och vårt te klockan åtta på kvällen. Vi älskar livet och vi vill börja leva igen. Vi behöver att få komma hem nu för att hämta kraft. Det jobbigaste är att se min fina, stabila och lugna Johan bara förtvina. Min kämpe som för varje dag blir allt svagare och svagare. Se varje muskel sakta men säkert försvinna, benen som blir smalare och smalare, ansiktet som blir blekare och blekare , ringarna under ögonen som blir svartare och svartare. Just nu behöver vi lite positiva besked. I dag är en sådan dag då jag bara vill dra i nödbromsen. Nedan länkar jag en bok som heter "Tid för liv". En bok, jag kan rekommendera, om hur man uppfattar tiden som cancersjuk. Det finns flera hoppfulla historier i boken som ger styrka och kraft.
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9163702185