Det skulle inte bli så här. Denna grymma sjukdom skulle inte komma tillbaka. Det skulle bli vår tid nu. Det var vår tur nu. Det skulle bli en tid i lyckans tecken. Vi hade en framtid igen tillsammans. Vi fick en andra chans till livet men nu är allt förändrat igen. En tid fylld av ovisshet, ångest och maktlöshet. Johan tog blodprov i går så två veckor till vi ska träffa läkare och få domen. Jag vill bara att det ska vara den 16 mars nu så vi får veta men samtidigt vill jag bara stoppa tiden. Just nu är det ju ganska bra då sjukdomen är i en kronisk fas eller :/ Jag är livrädd för läkarbesöket. Vad kommer läkaren att ha för besked? Jag vet att jag kommer att kunna läsa av honom. Jag har blivit bra på det efter alla dessa år mellan hopp och förtvivlan. Det känns som det är nu det gäller. Nu eller aldrig. Ett provsvar har aldrig känts mer angeläget som nu. Det är vår framtid eller inte. Det känns så. Om det är negativa besked vi får så finns det en mening med det eller hur? Det finns en mening med allt eller? Eller vad finns det för mening att två människor som bara vill leva livet ska drabbas av en så hemsk sjukdom i unga år?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar