26 mars

Usch, fy och blää så kändes det när vi gick igenom huvudentrén till Karolinska i Solna i dag. Det knöt sig i magen och återigen så kändes det precis som den där dagen för 2.5 år sedan när Johan skrevs in här för första gången. Samma personal, samma tråkiga lokaler och min gamla glada, trygga och stabila Johan försvann från den stunden när vi gick in på avdelningen igenn. Han hamnade på tvåsal sklart också. Vi åkte dit i tron att vi skulle få träffa en överläkare (Som vi båda gillar väldigt mycket och som vet allt om Johans sjukdomshistoria, han har hängt med på hela resan under alla dessa år) och att Johan skulle få påbörja cytostatikabehandlin men icke. Vi har suttit och väntat en hel dag på sjukhuset för att sedan få beskedet att allt börjar i morgon så vi fick snällt lov att åka hem igen. Jag börjar bli riktigt förbannad på att man blir behandlad som ett djur. Man kastas fram och tillbaka utan besked utan att få träffa läkare. Precis som denna resa inte är jobbig nog. Den svenska vården är fantastisk och vi är verkligen jättenöjda med den vård som Johan. Den är i världsklass och de har bestämt sig för att bota Johan men de ser inte till människan. De ser inte två unga människor, som är mitt i livet, och deras sorg. Den psykiska biten är ju minst lika viktig för ett tillfrisknande. En glädjande nyhet är att vi har bestämt oss för att "Bli med cairnterrier". Förhoppningsvis så kan vi om 6 veckor få hem en liten kille.