19 mars

Under hela vår långa resa som har pågått under mer än tre års tid så finns det en sak som jag har valt att inta blogga om men nu är det oundvikligt för det påverkar oss klart. Alla behandlingar som Johan har fått har självfallet påverkat fertiliteten. Vi har fått kämpa för att komma dit vi är i dag. Ett antal läkarbesök. Ett antal samtal för att bevisa att vi kommer att bli bra föräldrar fast vi lever med en dödlig sjukdom. Ett antal diskussioner för att bevisa att längtan efter ett barn försvinner inte bara för att man drabbas av en sjukdom. De svar man har fått är: Tänk på barnet! Det vore inte rätt för barnet att behöva mista sin pappa! Efter flera år med övertygelse och intyg från Johans läkare skulle det äntligen blir vår tur att få påbörja IVFbehandling. Då när vi äntligen fått godkännande och när jag precis har påbörjat behandlingen då slår den till med bravur. Då kommer den här jävla sjukdomen tillbaka. Vi är nu i slutskedet av första IVFförsöket. I morgon är det äggplock. Det är svårt att kunna glädjas och tro på det här. Varför skulle det här fungera? Framtidstro blandas med oro och tankar om Johans behandling har fungerat. Johans läkare sade så här: "Ni är utsatta för hård press just nu". Det är väl det minsta man kan säga.