14 mars

Jag tittar mig i spegeln och ser en ledsen själ. Jag vill inte att oron och sorgen ska få ta över. Jag vill vara samma glada person som jag var innan denna hemska sjukdom tog kontrollen över mitt och Johans liv. Jag önskar så innerligt att allt kunde vara som vanligt. Hela helgen har jag haft en oroskänsla att denna resa kommer inte att sluta bra. Jag har haft en känsla av att vi kommer att få tråkiga besked när vi ska träffa läkaren. Min magkänsla stämde och klumpen i magen växte när Johans läkare ringde i måndags och berättade att cancercellerna har ökat ännu mer sen sist. Den senaste behandlingen har inte gett resultat. Vart står vi nu? På ruta ett igen men med en ännu större klump i magen och utan hopp. Hur känner sig Johan? Såklart jätteledsen och han har börjat prata om döden och att det här kanske blir hans sista sommar. Hur kan man förbereda sig på vad som komma skall? Hur ska man orka? Jag vet inte. Jag vet bara att allt känns så himla orättvist och meningslöst.