Tack till min kloka mamma som finns där för mig hela tiden =) Min familj är helt underbar. Tack också Rebecca, som genomgått samma helvete men som har lyckats ta sig igenom den mörka tunneln, som har lyssnat och gett mig hopp och min barndomsvän Linda som också lyssnat och frågat. Det låter som ett tal på oscarsgalan eller något men att ha personer i ens närhet som lyssnar och vågar fråga är otroligt viktigt. Rädslan som man märker från omgivningen är jobbigast. Jag tycker det är skönt när folk vågar fråga och jag vill gärna berätta allt som händer kring oss, för att det är en del i bearbetningen. Det finns aldrig några dumma frågor och jag blir inte ledsen. Det var någon som sade på träffen att det blir lätt obehagligt när någon i ens omgivning drabbas av allvarlig sjukdom, för då inser man själv att man inte är odödlig. Det stämmer säkert. Det är många som har sagt till mig men Nina du är stark och du fixar det här. Ja, har jag något val? Jag kan ju inte hoppa i Östersjön bara för att det är jobbigt.
Johan, till skillnad mot mig, har haft en bra dag i dag. Kortisonet gör att hungerkänslan kommer tillbaka och han är "speedad" som aldrig förr. Han har dammsugit, tvättat, skottat snö och tagit en promenad. Han kommer nog somna ovaggad i kväll. I morgon är det sjukhusbesök igen och man ska kolla så GVH:n inte har spridit sig till tarmarna, vilket oroar Johan lite och mig också för den delen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar