Jag vet att man tar sig upp igen men det är svårt att se ljuset när man är nere på botten. Jag vet att jag alltid känner så här när Johan mår som sämst. Det kommer att komma fler bra dagar även om det inte känns som så. Just nu är Johan neutropen. Det vill säga kort förenklat att han har inga vita blodkroppar som skyddar mot infektioner pga cytostatikan. Så nu sitter vi som på nålar och bara väntar på feber för att sedan åka in akut för att få antibiotika. En ynka liten infektion som en frisk människa annars klarar av kan vara livshotande i detta tillstånd vilket gör att man inte riktigt kan slappna av. I dag länkar jag ett blogginlägg av en person som ger mig styrka och hopp.
http://georgeschottl.wordpress.com/about/
Jag ryser när jag läser den historian! <3
SvaraRadera