16 maj

Nu har det dragit igång igen. Fem dagar med starka cellgifter för att sedan invänta transplantatioen som enligt planen ska ske den 22:aeller 23:e maj. Igår hade Johan och jag det oundvikliga samtalet om döden. Vi är båda väldigt medvetna om vad som kan ske de kommande veckorna. Allt kan hända längs vägen. Det mest jobbiga är berg-och dalbanan. Vid varje cellgiftsbehandling förbereder jag mig mentalt på det värsta och varje gång ska man försöka att ta sig upp igen och försöka att hitta hoppet och ljuset igen. Det är jobbigt också att veta vilken lång rehabilitering det är efter en transplantation. Just den här årstiden när det är som vackrast. Jag älskar våren pch jag älskar livet men nu tycker jag bara att det är orättvist. Just nu finns ingen ork till annat än att ta sig igenom en dag i taget. Jag försöker att hålla fast i några drömmar som Johan och jag vill förverkliga om han får bli frisk.