29 september

Jag känner mig allmänt nedstämd. Verkligheten börjar komma i fatt. Allt har gått så fort. För mindre än ett år sen var Johan döende och just nu ser allt bra ut. Denna ständiga kamp med alla känslor och den ständiga oron och ovissheten tär. Jag borde vara lycklig och glad just nu eller det är omgivningens förväntningar i allafall. Allt jag vill är att allt ska var som vanligt att vi kan få fortsätta med vårt liv precis som vanligt. Allt jag vill är att Johan ska få förbli frisk och att vi får ett långt liv tillsammans. Det är allt jag begär.