Tårarna rullar ner för kinderna när jag läser en blogg som jag följer varje dag. En småbarnsmamma som är dödligt sjuk i en agressiv form av bröstcancer. En fru, en mamma och någons barn som vet att det här förmodligen är hennes sista jul i livet. Livet är så hemskt och fruktansvärt orättvist. Jag vet inte hur det känns att själv få ett besked om att man har en dödlig sjukdom bara hur det känns att vara anhörig och stå vid sidan om och känna sig så hjälplös och maktlös. När tiden bara står stilla och man kan inte göra något åt saken. Hela tiden finns en oro och en smärta om hur detta ska sluta. Kommer det bli ett lyckligt slut eller inte? (Även om man måste tro på att allt blir bra). I bland önskar jag bara att tiden kan gå lite fortare så att man kan komma över den där gränsen när chansen för återfall är minimal. Även om det aldrig någonsin finns några garantier. Jag är ändå priviligerad för jag fick behålla min man i livet ett tag till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar