Jag skriver som en kollega skrev i sin blogg: När ska livet fortsätta? När ska denna paus vara slut? Det känns som vi levt i den här bubblan hur länge som helst fast det bara har gått ett halvår. Fast ett halvår är ganska lång tid och speciellt när man genomgått fyra cytostatikabehandlingar, blodförgiftning, strålbehandlingar och en stamcellstransplantation. Min enda önskan är ju förstårs att Johan ska bli friskförklarad och att vi får ett långt liv tillsammans och då blir ju allt annat oviktigt i jämförelse men det är svårt att njuta av dagen och inte kunna planera. Det är svårt när man inte ens vet vad morgondagen har att erbjuda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar