I dag har Johan tagit bort sin CVK. En trogen vän som har hängt med i mer än ett halvår. Johan säger att det känns tomt ( "Var är alla slangar"? ) men skönt. I dag känner jag återigen (efter en veckas svacka) att detta är ett avslutat kapitel. Det måste vara det för att orka gå vidare och våga njuta och tro på att detta kommer att gå bra. I dag har jag även haft avslutning för "mina" 6-åringar som ska börja skolan till hösten. Vi har varit hemma hos mig och vi har fikat och ätit korv. Höjdpunkten var att åka tunnelbana och att de fick träffa Johan. Eftersom jag har varit borta under en längre tid så har vi pratat mycket om Johans sjukdom och dom har frågat ofta hur han mår. I dag sade dom att han är fin och att han har fina ögon. Sen tyckte dom att han hade mycket hår, för jag har ju sagt att han har varit skallig. Ja söta är dom och jag kommer att sakna dom. Jag har ju följt dom sen dom var ett år, från knopp till blomma. Jag har nu gjort vad jag kunnat för att dom ska få med sig en ryggsäck full med kunskaper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar