Stan är helt öde och här sitter vi i vår lägenhet. Det är midsommarafton och första gången som jag inte firar tillsammans med min familj på landet. Jag trodde det skulle bli hemskt eller snarare en mardröm men jag inser att det finns dom som har det värre. Mina tankar går till alla dom som förlorat en närstående och inte har någon att dela midsommarafton med. Johan och jag har det ganska bra i jämförelse. Johan lever och har fått en andra chans till livet, vilket är få förundrat. Vi är lyckliga i denna stund och njuter av varenda sekund tillsammans. Jag inser att man har livet på lån. Jag avslutar denna midsommarafton (medan raketerna smäller utnaför fönstret) att citera från en blogg: " Nån gång då och då reser man bort från hemmet. Säger hej då till dom som stannar kvar och drar! Skönt tänker man, att få komma bort från verkligheten ett tag. Tyvärr är det så att resor inte alltid innebär Thailand, Malaysia eller Los Angelse. Och resor är inte alltid sköna heller. Den resa jag gör nu är långt i från skön. Man kan säga att jag hamnat så långt i från Thailand som möjligt. Karolinska sjukhuset är vart det bar av denna gång, ingen air condition när mina lungor är fyllda med vätska :( Ingen chans att bli brun när mitt hb ligger lågt :( Så det enda som kan liknas vid en utlandsresa är diarrén. Dessutom är ju det sista man vill att säga hej då till de som stannar kvar, och dra! Är jag borta från verkligheten? Definitivt! men denna gång ofrivilligt och alldeles för långt borta".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar