9 maj

I början av denna resa och när jag började blogga så skrev jag att jag inte skulle titta i backspegeln utan bara framåt. Nu har jag kommit så långt i min bearbetning att det är nödvändigt att titta bakåt och reflektera över det som har hänt. Jag har nu läst alla mina gamla inlägg och jag får gåshud och tårarna börja sippra ner för kinderna. Det känns som jag läser någon annans blogg. En person som jag inte känner. Det känns så overkligt. Även om det är lång väg kvar så har vi kommit ur den mörkaste delen av tunneln. Jag har även tittat på foton från tiden på sjukhus med alla cellgifter och transfusioner och då Johan var som sjukast. Jag vet att jag inte ville ta foton på Johan för att jag vill inte minnas honom som sjuk men han ville det. Kanske ett sätt för honom att bearbeta allt.