16 januari

Jag längtar till den dagen när allt blir som "vanlig igen"....eller det kommer ju aldrig bli som "vanligt" igen. Det livet vi hade innan den här dumma sjukdomen kom på besök kommer aldrig att komma tillbaka. Denna ständiga rädsla kommer för alltid att förfölja oss. En ständig skugga som alltid finns där, som en ovälkommen gäst. Jag känner mig bitter för att livet fortsätter för alla andra men "livet" står stilla för oss. Med livet menar jag att kunna göra vanliga saker som att gå på bio, resa, gå ut och äta och gå och handla tillsammans. Johan sade häromdan: "Jag längtar till den dagen när jag får gå och handla igen". Allt har verkligen förändrats för oss.