22 januari

Det är många som har sagt att jag är väldigt mentalt stark. Är jag det? Måste man inte vara det för att klara av en sådan här resa? Jag har tänkt så många gånger att jag själv aldrig skulle klara av ett cancerbesked. Jag skulle lägga mig ner och aldrig mer resa mig . Jag kan fortfarande tänka om människor som drabbas av dödliga sjukdomar "Stackars människor. Hur klara man att hantera ett sådant besked?" Det var en klok människa som sade till mig en gång " Jag tror att det bara är starka människor som drabbas och det är tur det". Det låter kanske hårt men det ligger en smula sanning i det. Jag kan säga utifrån mitt perspektiv, som anhörig till en cancersjuk, så måste man våga visa känslor men också vara oerhört stark och stabil. Det är inte läge att tänka på sig själv utan man måste vara ett stöd för den som är sjuk. Många gånger har jag varit arg, förbannad, ledsen och oerhört rädd men varje gång när jag besökt Johan på sjukhuset så har jag varit glad, positiv och haft en tro på att vi klarar det här tillsammans. Jag har varit realistisk också och vetat att Johan faktiskt kan dö men jag har även haft hoppet som har varit min drivkraft. Jag minns den första läkaren som vi träffade innan Johan skulle påbörja sina cytostatikabehandlingar och han sade (när jag frågade om oddsen för att Johan skulle överleva och jag googlade om överlevnadsstatistik) "Det är ointressant att veta för det är så individuellt och beror på så många olika faktorer men det finns två vägar att gå En bra och En dålig och ni ska ta den bra vägen och vi ska se till att göra allt som står i vår makt för att hjälpa er". Jag tycker att det var väldigt fint sagt och det har jag tagit med mig på vår resa. Jag är helt övertygad om att Johan har återhämtat sig så bra tack vare sin mentala styrka, envishet och sin positiva livssyn tillsammans med de faktorer som läkarna säger har varit avgörande nämligen hans unga ålder, hans goda fysik och hans stöd i från mig. Vi har upplevt något som de flesta i vår ålder aldrig behöver uppleva som tur är och ja jag vågar nog påstå att jag är stark eller denna resa har gjort mig oerhört stark. Vi lever sida vid sida med cancern men livet fortsätter sin gilla gång även om livet inte ter sig som för de flesta andra i vår ålder. Livet är inte rättvist men det går inte att gräva ner sig för det utan man måste gå vidare. Det viktigaste för mig är att fortsätta hoppas och ha en framtidstro.